jagochnu

Ja nu börjar OS-festen=) Sitter och kollar på reprisen av invigningen. Hade tänkt kolla i natt men ögonen var alldeles för trötta. Det är rätt lustigt att helt plötsligt sitter man och kollar på sporter som man aldrig skulle göra annars. Men men är det OS så är det!!

Annars så ha dagarna rullat på. tordags så var jag på Spa och hade det så himla skönt. Jag fick en superskön ansiktsbehandling med massage. Skulle alla kunna få unna sig då och då. På jobbet är det lite så där just nu. Det märks att jag har varit borta länge och inte jobbar heltid. Känns inte helt bra...Men men!

I kväll ska vi gå på Ölkultur och lyssna på musik. Tänkte att jag kanske kunna hitta nån öl som jag kan tycka om. Blir nog att prova en hel del....Kan kanske bli roligt;)

  

Egot börjar komma tillbaka och ibland kan jag faktiskt trivas med mig själv. Inte allt för lång tid mellan bilderna men ändå en evighet.

Vissa dagar är man bara låg, och denna har varit en sån. Nästan så att kroppen anat vad som komma skulle. Åkte och tränade en sväng innan jobbet. Redan där så blev jag så sur på allt. När jag står på löpbandet så ser man rakt in till cirkelgymmet. Där står jag och tycker det är skitjobbigt och funderar på varför det aldrig börjar gå lite lättare. Och ser denna dam, säkert 65+ som hur lätt som helst kör maskin efter maskin. Hon lägger sig på en pilatesboll och kör sit ups och rygglyft som en 20 åring. Jag kände mig som minst 20 år äldre än hon:( Och jag måste erkänna att jag tyckte det var otroligt orättvist. Det borde vara tvärt om.

Sen har dagen varit otroligt seg och tråkig...Blev inte bättre av att en elev frågade om jag väntade barn. Hmmm vad säger man??

När jag sen kom hem så väntade brevet som kroppen tydligen visste skulle komma. En kallelse till en ny mammografiundersökning. Hela kroppen blev iskall och ångesten kom direkt....Jag vill inte!! Men nu är det bara att gå och vara livrädd fram till den 23:e. Jag måste ringa upp och kräva att jag ska få besked under dagen. Tänker inte gå med på att vänta 14 dar. Då kommer jag att vara ett nervvrak.

Nä fy bubblan vilken tråkdag det har varit...Hoppas morgondagen blir bättre.

Så va det söndagförmiddag. Har nyss varit ute och gått med vovven. En underbar vinterdag är det så det var skönt att komma ut. Det var ju inte mitt beslut att skaffa hund. Och jag har aldrig varit speciellt förtjust i hundar så det största ansvaret för honom får Peter ta... Men ibland är han faktisk ganska gullig=).

 Den här helgen är Peter i Sälen så jag har varit solo...i fredags blev det en sväng till stan och det det blev ganska sent. Det var inte mycket folk ute men det var trevligt ändå. Och det är alltid gott med champange=)

Så gårdagen gick verkligen i degandets tecken. gjorde ingenting förutom att sova och läsa.. Jag håller på att läsa Jessica Anderssons bok om sin uppväxt. Stackars människa måste jag säga! Man blir mörkrädd!! Att hon är där hon är dag är verkligen starkt..Så det var extra kul att se henne i melodifestivalen i går kväll.

Det var ingen höjdarlåt men men! Tyckte ingen av låtarna var toppenbra. Jag höll lite extra på "pain" Har aldrig hört dem förut men jobbar ihop med deras förra trummis. Och brorsans dotter är ihop med den nuvarande trummisen=)

Ibland är det bara så skönt att få vara helt själv..Och igår var det en sån kväll. Tror inte jag tänkte på cancer under hela kvällen. Annars finns de tankarna säkert i huvudet 100 gånger om dan. Men igår så fick de backa för trevligare tankar=)

Måste nog tycka att det räcker med snö nu!! Visst är riktig vinter att föredra framför regn och blask, men nu räcker det. Här hemma är det full rulle just nu. Har kommit in i ett träningsstim och det är skönt. Kör både löpband och step up. När det gäller att kliva grasiöst upp och ner på stepbrädan så har jag långt kvar:) Nu är det mer duns duns. Tycker att det är enormt orättvist att det går så satans fort att lägga på sig kilon. Men när det gäller att bli av med dem så tar det fan så lång tid...Det är nästan som att den inbyggda simringen hånler mot mig och den visar att den har bestämt sig för att där ska den bo...Hmm!

Idag var jag på sjukan för ett sånt där lite jobbigt besök. Vet ju att det är ren rutin men jag kan inte låta bli att bli illamående så fort jag kommer innanför dörrarna. Det ska tas massa blodprover och så ska det klämmas och tryckas överallt. Blir lite paranoid och tolkar varenda min på Dr Jeff som att han hittar nya knölar eller förstorade lymfkötlar. Det lär nog ta ett bra tag innan jag inser att man kan må dåligt och ha krämpor utan att det innebär cancer. Det är helt otroligt vad ett besök som det i dag tar kraft..Är helt slut efteråt och vill bara mysa upp i soffan och tänka på trevliga saker...Nu är det dax för promenad med dumhunden. 

Helt plötsligt fick jag lust med skrivandet igen=) Men har inte riktigt koll på vad jag ska skriva om. Förut var det ganska naturligt och skönt att berätta om hur läget var. Men nu är ju allt riktigt bra, så då är det ju ganska ointressant att bara skriva om hur dagen varit.

Men en lite uppdatering om läget ska jag göra. I dagarna är det exakt 1 år sedan jag fick reda på att jag skulle behöva både cellgift och strålning. Då var det ganska nattsvart och hade jag då vetat hur jävligt hela våren och sommaren skulle bli, så hade jag nog lagt mig ner och självdött på momangen. 

Men man klarar mer än man tror och idag börjar allt faktiskt kännas ganska overkligt. Har jag verkligen varit med om allt?? Så känns det ibland. Och visst är det tur att man kanske inte glömmer, men att ha en förmåga att klara av det svåra och arkivera det nån stans inuti skallen.

Självklart påminns jag dagligen om resan eftersom kroppen har tagit stryk. Lederna värker, armar och händer vill inte riktig det jag vill. Kilon som inte är välkomna och som tar tid att jobba bort är detaljer som hör till vardagen.  Men i det stor hela så knallar livet på. Rädsla för återfall och spridning är tankar som jag försöker förtränga. De är alldeles för otäcka=) 

Så dagarna går och jag jobbar på. Planen på att börja jobba heltid i Mars verkar fungera. Och i familjen har det blivit nytillskott i form av en liten dum hund som heter Enzo. Han är totalt ouppfostrad så det kommer att behövas mycket jobb med honom.

Nä det var väl allt så länge:)
 

Hoppsan hejsan vad länge sen jag skrev nåt. Men det blir ju så när det är sommar och semester. Så nu behövs det lite uppdatering. Får väl lov att säga att jag mår skapligt. Håller nu på med strålning och har 8 gånger kvar. Har ännu inte fått några biverkningar av den. Men de säger att om det kommer,så kommer det i slutet eller en tid efter...Är lite som när man får en bränskada. det kommer inifrån och jobbar sig utåt. Tycker att det är ett himla spring på sjukan. Är ju där 4 dar i veckan.

Sen är det det här med hjärnspöken!!!  De börjar komma mer och mer. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera dem. Det har ju varit full rulle under hela behandlingstiden och under den tiden är det ju ingen risk att skiten ska komma tillbaka. Men nu börjar nojan ta över:(  Tankarna kretsar konstant runt obotliga återfall och det påverkar mer än jag trodde det skulle göra. Har förut inte känt behov att ha någon kontakt med andra i samma situation. Men börjar inse att det faktiskt inte finns någon av mina nära som kan ge stöd och råd i det här problemet. Hur goa och hjälpsamma alla än varit så finns inte den erfarenheten. Så jag får nog helt enkelt leta reda på nåt nätverk och prata med de som har gått igen skiten.

I dag är det 3 veckor sedan jag fick sista cellgifterna....Och det känns förbannat skönt att inte behöva gå upp till sjukan för en ny omgång. Så allt som händer nu är en dag längre ifrån....

Känner fortfarande att jag har både Cyto och kortison kvar i kroppen. Men som sagt det blir ingen påfyllning idag så nu är det bara att se framåt. Håret har ju redan börjat växa lite smått och jag är otroligt nyfiken på hur det kommer att se ut. Värken i kroppen är nästan helt borta....Just nu är svullnad i ben, fötter och händer det som är lite irriterande. Benen och fötterna ser ut som stockar vilket blev en aning värre av allt gående och stående i Göteborg. Men det ger sig nog snart.

Ja då var man hemma igen efter en vecka i Göteborg. Såååå trött men lycklig! Vem hade trott att jag skulle få hem en son som nu är Gothia Cup vinnare.






Men för att ta det från början så var det ju  faktiskt jag som var huvudfigur. Jag hade ju faktiskt födelsedag i måndags;) Ingenting att fira egentligen, men dagen känndes faktiskt lite speciell med tanke på det jag har gått igenom. Och faktiskt så var det några tacksamma tankar över att få fylla år som gick genom huvudet under dagen. Jag brukar ju inte tänka negativt och på vad som kan hända, men jag fyller gärna 42 om ett år och 50 om 9 år.

Men nu till det ofattbara.....Jag lykades köra bil runt hela Göteborg en hel vecka utan att krocka med en spårvagn=)

Näää! det var ju inte det som var det ofattbara!!  det ofattbara är ju att jag har en son som med sina helt fantastiska lagkompisar lyckades med att gå hela vägen och till slut stå som vinnare i gothia Cup. Det har varit såååå kul att få följa dem match efter match. I slutet kan jag inte helt ärligt säga att jag  inte såg allt. Var så nervös så jag var iväg på lite promenader ibland...






Men vann gjorde dom. Och tårarna rann utmed kinderna på mig när de stod uppradade och de filmades på storbildskärm och nationalsången spelades. Och när de höjde bucklan efter matchen så var det jubel och glädje.











Så nu är jag ganska slut...har ju gått och stått hela dagarna och kroppen har nog tagit lite stryk. Men vad gör väl det....

För Er som aldrig upptagit viktig tid med att fundera över varför man har näshår så kan jag härmed meddela att det är för att????? Ja jag har väl inte nåt riktigt vetenskapligt svar, men en sak är då säker,  det stoppar upp snor!!!  Jag har inte reflekterat over att det inte finns nåt hår i min snok förän det helt plötsligt utan förvarning börjar droppa.=)  Tittar mig i spegeln och konstaterar att det är rena rama waterslide fritt fall där inne. Så nu vet ni det:)

Allt som händer med kroppen just nu tar jag som tecken på att den håller på att rensa ut allt gift som pumpats in de senaste månaderna. Svettningar kommer helt plötsligt ( är inte en klikateriekossa). Ögonen rinner, magen (ska gudarna veta,) kör med högtrycksrensning. Mina små!! trampdynor och fingertoppar är otroligt ömma, och som sagt näsan rinner. Får lov att vara lite vaksam på näsan så det inte blir en riktig förkylning. Det vore inte så bra att dra på sig det eftersom en lite infektion kan bli ganska svår då imunförsvaret inte ligger på topp.

Denna dag ska ägnas åt att ta hand om 8st nytvättade maskiner (konstigt att det inte blivit tvättat när jag legat dålig!!) Sen ska det packas inför morgondagens resa till Göteborg Och Gothia cup.

                 


Passade på att inhandla några enkla toppar idag....Har inte varit mycket shopping den senaste tiden, för som synes har kurvan brakat uppåt under sista halvåret:;)  XL Inte kul!!!!  Nä nu får det bli lite ordning och reda på torpet..Tänker inte köpa något i mer i den storleken. (kanske;)

Har nu börjat vägen tillbaka....De här dagarna har varit de längsta och jobbigaste  på hela resan.  Dagarna har tillbringats i säng el soffa.  Helt klart är det att kroppen tar mer stryk och bryts ner för varje gång gifterna kommit in, och återhämtningen tar oxå längre tid. Om jag ska försöka förklara hur det känns så kan det liknas med att hjärnan funkar  lite sakta, kroppen  värker som faan och vill inte lyda. När det  gäller maten så är det helt knäppt att bara kunna leva på oboy och chokladkakor i flera dar. Men det är vad jag kunnat få i mig. Men nu är det som sagt  nästan över och idag har jag verkligen legat i.

Tog först en sväng på stan (kan inte påstå att jag orkar gå fort. Blev omkörd av en gubbe med rulator, De ni!!) Sen hämtade jag Petra och vi tog en sväng på Tuna park. Sen har jag städat, handlat, lagat mat (blev gott trots att jag inte känner smak) och till sist och det bästa av allt, jag har bokat en resa.....Peter och jag drar iväg till Kreta i slutet av september, precis innan jag ska börja jobba igen. Ska bara bli så skönt!!!

Först några bilder från mitt vattenhål och sommarstuga!!

Men nu till det viktiga, JAAAAAAAAAAAA! Nu har jag varit och fått min sista omgång med Cellgift. Det är över!!! Och även om jag mår skit om några dagar så bryr jag mig inte, för om 3 veckor kan jag börja ta tillbaka mitt liv=). Det känns så jävla skönt, så jag ska nog ta mig ett par glas i kväll och fira.

Både Petra och Sebastian var med uppe på sjukan idag. Det har ju inte passat förut eftersom de har gått i skolan.
Men jag tyckte det var viktigt att de har varit med en gång. Även om de idag inte riktigt tycker att det känns så viktigt, el kanske lite otäckt så tror jag att om ett par år så kommer de vara glada över att de fick se med egna ögon vad det var jag gjorde där uppe. Min sköterska Elisabeth är ju så rar och hon förklarade allt hon gjorde och varför för dem. så nu har de full koll på hur det funkar;)

Den här tiden har både sniglat sig fram och samtidigt gått skitfort...Även om man har hört att man mår dåligt av behandlingen så har jag inte i min vildaste fantasi kunnat trott att man kan bli så dålig och må så pyton. Jag som innan det här aldrig haft en krafig magsjuka el influensa, nästan bara tagit Alvendon vid bakfylla. Jag blev helt tagen på sängen av att helt plötsligt få en kropp som mår så pyton och slutar fungera. Men som sagt nu ska jag må dåligt ett par dar och sen är det över...

I slutet av Juli börjar jag stålningen men det blir ju en klackspark. Den mår man ju inte dåligt av. Hade ju tänkt börja jobba till terminsstart lite smått trots att jag är sjukskriven till 1:a oktober. Men nu har alla som jag pratat med rått mig att inte göra det. De säger att man verkligen behöver tid efter behandlingarna till att både bygga upp styrka och kondition och att verkligen vila upp sig. tydligen så är det vanligt med nån sorts psykisk reaktion när allt är över. Och då kommer trötthet och tankar inför framtiden. så jag ska nog följa deras råd. blir jag uttråkad av att gå hemma så är det ju inget som förbjuder mig att åka ut till jobbet och vara med. De måste ju i alla fall ha en vikarie för mig eftersom jag inte skulle jobbat heltid ändå.

Tänk att man kan må så bra!!=) 

Oj vad dagarna springer iväg när man mår bra!!! solen lyser och inte har man tid att sitta vid datorn då. Midsommarhelgen har väl aldrig varit så lugn som i år. Den tillbringades med mor och far i stugan. Inte en droppe alkohol men desto mer regndroppar under kvällen. Så någon hambo på dansbanan blev det inte:)

Idag fick jag en försmak av fas 2 i min behandling. Har varit på sjukan och gjort alla förberedande inställningar för strålningen. Jag måste ju ligga exakt  lika varje gång, så jag fick gjuta en sorts form för överkroppen. En datomomgrafi (stavas antagligen inte så) och lite tillfälligt tatuerade prickar fick jag oxå stå ut med.

Det är nu några dagar kvar tills sista giftomgången och jag försöker njuta av att må bra, och av solen så mycket det går. Samtidigt snurrar tankarna iväg och blir till oro för framtida återfall. Men jag måste vara tacksam för att det gått så bra trots att jag mått skit i perioder. Det finns de människor och familjer som just nu har en mycket hemsk och jobbigare tid framför sig än vad jag har. Och mina tankar går till dem!!